Till andra sidan Atlanten
Idag är jag ledsen. Imorgon kommer jag vara glad. Idag
befinner jag mig i Sverige, och säger hejdå till alla jag älskar. Jag längtar inte
tills imorgon. Eller nej, jag längtar faktiskt inte tills ikväll, för då ska
jag och mamma åka flygplan till pappa, som väntar på andra sidan, i vårt hus
som vi ska bo i de 3 närmaste åren. Det låter inte så svårt att flytta till USA
eftersom att vi faktiskt läser engelska i den svenska skolan. Men nu råkar det
vara så att jag är sämst i klassen på engelska, så jag börjar faktiskt fundera
på att stanna hemma istället.
När vi landade i Atlanta möttes jag och mamma av värmen. Jag
hade fått veta att det är väldigt varmt på sommaren här, och kallare på
vintern. Det kändes inte som att det var här vi skulle bo, mer som att vi var
på en semester. ”Pappa kommer och hämtar
oss snart” sa mamma med tankarna någon helt annan stans. ”Om du går och hämtar
väskorna så kan jag köpa lite godis”. Jag mumlade till svar och gick till
väskbandet för att hämta mina resväskor. Som tur var behövde jag inte försöka
ta med mig mammas väskor till bilen också. Hon kom och mötte mig efter en bit
av en evigt lång korridor från väskbandet till parkeringen.
En bit utanför flygplatsen stod min långa pappa och väntade
vid bilen. Han visade med kroppen att han ville att vi skulle skynda oss,
eftersom att han hade parkerat bilen i en bussficka. Jag ville nästan stanna
upp en liten stund så att en buss kunde komma och vi börjar vår vistelse här
med att bryta reglerna, och inse att vi inte hör hemma här så att vi kan åka
hem istället.
Pappa hälsade och kramade om oss stressat. Han introducerade
även vår nya bil som han opassande nog döpt till Bettan. Den var mörkblå och
hade ett Jeep liknande utseende, och jag hade väl inget emot den, även om jag
nog velat ha det. Vår första sväng med Bettan ledde oss till det nya huset. Vi
körde genom staden, som såg väldigt stor ut jämfört med Trollhättan i Sverige,
som fortfarande kändes som hemma. ”Du är väldigt tyst idag Esther”, sa pappa,
som egentligen nog visste varför jag var tyst. ”Jag vet”, svarade jag kort. Jag
ville inte ha en konversation med honom. ”Du kommer nog vara ännu tystare när
du ser vårt hus” fortsatte pappa, och när han sa det insåg jag att vårat hus inte
kommer se ut som jag har fantiserat om. Pappa har nämligen en väldigt dålig
känsla för smak.
Jag hade väl lite rätt i alla fall. Huset var inte alls som
jag trodde och förväntat mig att det skulle se ut. Det var vitt och hade
mörkblå knutar. Det var inte så stort som jag ville att det skulle vara, men
det såg i alla fall inte ut som en plåtlåda, som de flesta andra husen jag sett
när vi körde hit. Utanför huset stod det två små träd och en liten brevlåda. I
mitten på området som vi bodde i, stod det en pool. Där badade en familj med
två små tjejer. Jag sa till mig själv att jag nog aldrig kommer att bada där.
Vid matbordet senare på kvällen var jag jättetrött, och höll
på att somna. Trots att mamma nog också var det fick hon för sig att vi skulle
öva på vår engelska. Jag insåg att jag kommer vara ännu tystare nu.
En vecka senare var det dags för mig att gå min första dag i
skolan här i Atlanta. Jag övervägde att rymma hemifrån när jag låg i sängen på
morgonen, men jag hann inte bestämma mig innan mamma kom in i rummet. Jag tog
på mig det vanliga. Jeans, och en långärmad kabelstickad vit tröja, eftersom
att det såklart skulle regna idag. Jag satte upp mitt mörkbruna hår i två
utbakade flätor och sminkade mig, kollade mig i spegeln och insåg att jag se
väldigt svensk ut.
Mamma skjutsade mig till skolan i Bettan och intalade mig
att jag skulle ha en bra dag. Jag tror att hon såg på mig att jag inte var så
säker på det. ”Det här kommer att gå hur bra som helst!” sa mamma med en
överglad ton. ”Har du tänkt på att jag nästan har underkänt i engelska?” sa jag
till mamma med en inte lika glad ton. Jag fick inget svar, mamma valde att byta
samtalsämne. När vi började närma oss skolan sa hon efter en lång tystnad
”Försök i alla fall, för pappas skull” jag klev ut ur bilen utan att svara, men
jag insåg att jag måste försöka. Lite, i alla fall.
Skolan var stor, röd och utanför kryllade det med elever,
som pratade ett främmande språk. Det första jag la märke till var att killarna
var indelade i två grupper, de töntiga och de sportiga. Jag insåg även att det
var de sportiga som fick alla tjejer, precis som i filmerna jag sett så många
gånger. Jag gick in i skolan och följde skyltarna till rektorns kontor. Jag
knackade på hennes dörr och hörde mig själv prata på en rostig engelska ” Hej,
jag är ny här och jag antog att jag skulle komma in till dig.” ”Åh, hej! Esther
var det väl? Från Sverige?” hon fortsatte och berättade för mig vart jag
skulle. Jag tackade och gick in till min första lektion som var passande nog engelska.
Vid lunchen satte jag mig själv vid ett bord, så jag slapp
välja vilka jag skulle sitta med, så att dem som ville kunde komma och sätta
sig med mig. Skolans kafeteria var stor, men trots det tog platserna snabbt
slut. Till slut kom en tjej och en kille fram till mitt bord och kollade på
mig. ”Får vi sitta här?” frågade den långa killen som hade på sig en jacka med
skolans maskot på. Jag visade med handen att det var okej. De började prata om
någon match som skulle äga rum under veckan. Jag kunde inte låta bli att fråga
dem vad det var för match. ”Det är Justin och hans basketlag som ska spela en
match mot skolans rivaler från andra sidan staden” hon, en tjej som var
medellång, hade brunt hår, precis som jag och hade på sig ett par slitna jeans
och en långärmad tröja fortsatte nyfiket ”hur visste du inte det? Alla på
skolan ska se den.” ”jag är nyinflyttad från Sverige, och tänkte väl att det
var dags att jag började lära mig saker om skolan, “svarade jag. De såg
chockade ut. ”Jaha ojdå, förlåt att jag inte presenterat mig. Jag heter Audrey,
och det här är min bästa kompis Justin.” Han log mot mig. ”du får gärna kolla
på matchen om du vill med mig.” sa Audrey glatt. Jag svarade lika glatt att jag
gärna följde med.
Mamma sa att Orlando är fint. Det tycker inte jag. Jag
kanske hade varit lika glad som mamma om jag inte alls hade kunnat skaffa mig
ett liv i Atlanta, men nu är det så att jag faktiskt gjort det. Mamma och pappa
är inte den enda tryggheten längre. Min trygghet är att vara med Audrey och
Justin. Mina allra bästa kompisar, som fick mig att glömma mitt förra liv i
Sverige, och inse att de kompisar jag hade där inte var mina kompisar. Jag vill
aldrig flytta tillbaka till Sverige, för jag får snart körkort här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar